This post is also available in: Suomi (Finska) English (Engelska)
VAD ÄR SORG?
Det första steget till att bättre bemöta en sörjande är att bättre förstå sorgen. Med en sörjande avser man i detta sammanhang en person som har förlorat en närstående på ett särskilt chockerande och tungt sätt. Till exempel är självmord, brott mot liv, förlust av eget barn eller ens make/maka i ung ålder situationer där den sörjande troligen behöver mycket stöd i sin sorg. Att bemöta människor som har förlorat sina närstående på detta sätt kan kännas svårt för andra personer: den enorma sorgen kan orsaka rådlöshet. Praktisk information om mötet mellan en expert och en sörjande kan du läsa under menyn ”att bemöta en sörjande”.
Vad innebär sorgen i samband med en närståendes plötsliga död?
Sorg är inte bara sorgsenhet. Sorgen efter förlusten av en närstående åtföljs av ett brett spektrum av känslor: förutom sorgsenhet är det vanligt att uppleva till exempel saknad, längtan, ilska, bitterhet, raseri, skuld, ångest, förtvivlan, ensamhet, depression, utanförskap, plågor, smärta, hjälplöshet, trötthet, utmattning, rädsla, skräck, osäkerhet och skam. Förlust kan även åtföljas av känslor som anses vara positiva, såsom lättnad och glädje. Förutom känslorna återspeglas förlusten även i den sörjandes beteende och attityder – och känns fysiskt i den egna kroppen.
En förlust förändrar livet permanent. Sorg är inte ett störningstillstånd som ska botas utan en normal reaktion på en svår förlust. Det är inte den sörjandes uppgift att ”släppa taget om” den avlidna närstående personen. I stället bör den sörjande anpassa sig till livet utan den anhöriga som förlorats. Tiden för med sig nya saker i livet, men relationen till den avlidna närstående personen bryts inte.
Med tiden lättar den starkaste smärtan efter en ny förlust, men känslan av längtan och saknad behöver aldrig upphöra. I slutändan kan sorg också medföra positiva förändringar: de som har upplevt en förlust kan känna att deras livsvärden har förändrats till det bättre. Uppskattningen av livet och nära och kära kan öka. Å andra sidan kan förlusten av en närstående genom till exempel ett brott mot liv leda till permanent besvikelse över mänskligheten och livet.
Alla sörjande behöver inte medicinsk behandling, men alla behöver empatiska bemötanden där man förhåller sig respektfullt till deras förlust. Till och med en svår förlust leder långtifrån alltid till kliniska störningstillstånd.
Den största riskfaktorn i sorgen är att den sörjande inte får hjälp och stöd. Studier visar att stöd från experter spelar en viktig roll i de sörjandes välbefinnande, både på kort och lång sikt. Det är också expertens uppgift att styra den sörjandes sociala nätverk till att hjälpa den sörjande samt att hänvisa den sörjande till att få stöd av likställda och vid behov annan experthjälp. För många sörjande är stödet från närstående och likställda det allra viktigaste.
”Jag levde med min fru hälften av mitt liv och det är klart för mig att det förflutna är lika viktigt som framtiden. Att leva med sorg och förlust är inte ett projekt som kan genomföras på ett år eller fem år eller med någon annan tidsfrist. Förlusten blir en del av mig, och jag blir bättre och bättre på att leva med den. Det hindrar mig inte från att fortsätta leva och ta emot nya saker.”
Myter om sorg
”Fastänkandet skapar förväntningar och till och med hotbilder. Om någon har klarat sig bra kanske någon säger att sammanbrottet bara är en tidsfråga. Då blir man rädd och förväntar sig ett sammanbrott fastän alla inte nödvändigtvis får ett sådant.”
I kulturer, diskussioner och yrkesutövningar lever sorgerelaterade tänkesätt av vilka alla enligt dagens kunskap inte är till nytta för dem som har förlorat en närstående. Dessa tänkesätt är ett arv från en lång tradition av forskning där sorg har betraktats som ett övergående störningstillstånd som fortskrider som en process, till exempel genom vissa faser mot dess slutpunkt. Expertens uppgift har ansetts vara att hjälpa den sörjande att ta sig “framåt” i sorgen från en fas till en annan. Man har tänkt att vissa reaktioner oberoende kommer förr eller senare, men å andra sidan skulle det vara bra att de är förbi efter att en viss tid har förlöpt efter döden.
Aktuella sorgstudier stödjer inte fastänkandet. Sorg är något individuellt och hur det tar sig uttryck beror på många saker: den sörjandes personliga resurser och det sociala stödet som finns tillgängligt, den sörjandes relation till den avlidna närstående personen samt omständigheterna kring döden. Även om många likheter kan hittas i erfarenheterna hos dem som har förlorat en närstående kan man inte utifrån sätta upp ramar eller tidsgränser för sorg. Hjälpen till en sörjande bör baseras på hans eller hennes egna behov och respektfulla, mänskliga bemötanden.
Myt: Sorg är ett arbete
I tal och föreställningar lever tanken om att den sörjande måste bearbeta sin sorg för att komma över den.Verklighet: Sorg kan inte utföras
Sorgen kan inte botas eller påskyndas genom att ”arbeta” mera för det. Alla reagerar inte likadant på en förlust, och bristen på starka känslor eller reaktioner är inte ett problem eller ett tecken på ”ogjort sorgearbete”.
Myt: Sorgen fortskrider fas för fas
Tankarna om sorgens faser är fortfarande mycket utbredda. Detta tänkesätt stöds emellertid inte av aktuella sorgstudier eller de sörjandes egen upplevelse.Verklighet: Sorgen är individuell
Det är sant att sorgen ofta är förknippad med till exempel en initial chock och en efterföljande period då det som har skett omvandlas från något obegripligt till något verkligt och i slutändan något som är mindre smärtsamt att bära på. Ingen beskrivning passar dock in på alla sörjande, eftersom anpassningen till förlusten är individuell. Fastänkandet är ofta till mer skada än nytta. Den sörjande kan tycka att idén om sorgens faser känns påtryckande eller bagatelliserande.
Myt: Sorgen har en tidsgräns
Den omgivande världen runt den sörjande kanske antar att sorgen upphör förr eller senare. Att sluta tänka på den förlorade närstående personen kan ses som målet för och det oundvikliga slutresultaten av sorgen.Verklighet: Sorgen ändrar form
Särskilt i plötsliga och tragiska förluster upphör sorgen inte helt, även om den ändrar form. Inte heller den mänskliga relationen till den avlidna upphör i och med döden, utan den antar nya former i nya skeden av livet. Förlustupplevelsen blir en del av den sörjandes livshistoria.
Vanliga reaktioner efter en närståendes död
Många av dem som har förlorat en närstående är oroliga över sina reaktioner och kan till och med vara rädda för att de är ett tecken på att de håller på att ”bli galna”. Därför kan det vara en lättnad för dem att höra att många andra har upplevt detsamma och att deras reaktioner är normala med tanke på situationen. Det är ändå viktigt att vara medveten om att reaktionerna alltid är individuella och att inte heller avsaknaden av “normala” reaktioner är ovanligt eller oroande.
Vanliga akuta reaktioner
Vanliga reaktioner på lång sikt
Efter förlusten av en närstående är varken starka eller tunga känslor onormala. Om den sörjande känner att situationen är outhärdlig eller beter sig självdestruktivt, ska den sörjande omedelbart hänvisas till en utbildad expert för att få hjälp.
Sorg är ingen sjukdom, men den kan orsaka sjukdom
Trauma, depression, komplicerad sorg, långvarig sorgstörning ..?
Starka och till och med ångestfyllda fysiska och psykiska känslor är normala efter en plötslig förlust av en närstående. Efter dödsfallet behöver den sörjande krishjälp samt långvarigt socialt stöd, men långtifrån alltid medicinsk behandling.
En förlust kan leda till perioder av arbetsoförmåga och en medicinsk diagnos krävs för att bli sjukskriven. Därför diagnostiseras sorgerelaterade reaktioner ibland felaktigt som depression. Inom hälso- och sjukvården är man medveten om detta problem, och även i Finland är man på väg att introducera diagnosen långvarig sorgstörning dvs. komplicerad sorg. Enligt vissa uppskattningar behöver cirka tio procent av de sörjande en sådan diagnos.
Även om till och med starka uttrycksformer av sorg i sig är normala bör den sörjandes känslor aldrig ignoreras. En svår förlustupplevelse kan utsätta den sörjande för både fysiska och psykiska sjukdomar, såsom depression eller posttraumatiskt stressyndrom. Om den sörjande verkar behöva experthjälp för sina symtom, bör hjälpen säkerställas genom att man hänvisar den sörjande till en behörig experts mottagning. Bedömningen kan göras av en psykolog och diagnosen samt utlåtandet för psykoterapi ges av en läkare. Det viktigaste är att beakta den sörjandes egen upplevelse: hjälp måste erbjudas till dem som känner att de behöver det. Trycket på att snabbare återfå funktionsförmågan får inte komma utifrån.
Tecken på att den sörjande kan vara i behov av experthjälp
Det viktigaste jag skulle vilja att proffessionella ska förstå om sorg är att det inte bör förbättra sorg. En professionell kan stödja i sorg, men han eller hon bör inte bära bördan av huruvida en person “läker” från sorg eller inte. Sorg är inte en sjukdom.
